Kultebo
Kulteboprojektet
Utvecklingen i Kultebo under 1900-talet
liknar den som ägt rum i så många andra mindre byar på den svenska landsbygden
med en snabbt minskande befolkning särskilt under århundradets senare
årtionden. Den sista jordbruksverksamheten försvann på 1960-talet. Gamla
husgrunder i byn och dess omgivningar från tidigare sekler påminner om den tid
som flytt. Igenväxningen tog fart. Planteringen av gran på de gamla åkermarkerna
förändrade byns utseende och på 1990-talet återstod inte mycket av det tidigare
öppna landskapet.
Det ledde till att byns återstående fastboende och fritidsboende tog kontakt med
Stora Enso för att försöka få till stånd en avverkning av granskogen på åker-
och betesmarken inne i byn. Förslaget fick ett
positivt gensvar hos de
ansvariga inom företaget och år 2000 ingicks ett arrendeavtal mellan Kustbyarnas Bygdeforskare och Stora Enso som innebar att granskogen skulle
avverkas och att föreningen och byalaget ansvarade för skötseln av området.
Avverkningen var klar 2002 och 2003 uppsattes fårstängslet runt området. Den
sista återstående ängsladan i byn restaurerades och ett mindre fårhus byggdes
inom området. I juni 2004 släpptes de första betesdjuren ut. De nio fåren fick
under sommaren sällskap av två islandshästar.
Syftet med det hela är bl. a att återställa miljö- och kulturvärden som
kännetecknade byn vid tiden för det sista jordbrukets nedläggning. Ett viktigt
syfte är också att återställa den biologiska mångfalden som utarmats p.g.a.
igenväxningen av odlingslandskapet. Flora- och faunainventeringar har
genomförts under 2000 och 2001. Dessa kommer att upprepas med regelbundna
intervaller för att klarlägga hur fauna och flora påverkas. Redan första året
efter avverkningen kunde en avsevärd ökning av såväl art- som individrikedom
noteras vad gäller fågelfaunan. Över huvud taget är djur- och fågellivet rikt i
området med regelbundna besök av björn och lo samt ett varierat fågelliv tack
vare närheten till havet och Kultebosjön.
Äldre historia
Kultebo är en gammal by, en av de äldsta i den här delen av Hälsingland.
Förmodligen fanns människor bosatta här redan på 1400-talet, kanske tidigare
ändå. Jordbruk av viss omfattning fanns i byn åtminstone från början av
1500-talet, enligt skriftliga källor. När Gustav Vasa kom till Hälsingland år
1528 för att tala de sturska och upproriska hälsingarna till rätta kunde han
också konstatera att det fanns mycket beskattningsbara tillgångar hos bönderna
i de gamla, rika jordbruksbygderna i Norrala och Söderala (som Kultebo
tillhörde).
I
1542 års jordebok fastslogs att det fanns 43 skattlagda gårdar i centrala
Söderala socken plus sex andra: Hå, Renskalla, Ljusne, Östansjö, Mar och Kultebo.
Skattlagda gårdar fanns också i Sunnäs och Granön, som tillhörde Skogs socken.
I
de små kustbyarna var det inte bara jordbruksinkomsterna som var intressanta att
beskatta för Vasakungarna utan också det givande fisket. Fiskets stora
betydelse redan under medeltiden visas också av det avtal som slöts mellan
staten och borgerskapet i Gävle på 1500-talet, som gav Gävlefiskarna rätten att
fiska från Upplandskusten upp till Ångermanland. Man fick också rätt att ha
särskilda fiskehamnar på ett antal platser efter kusten. En av dessa platser var
Kultebo. Två andra var Granön och Storjungfrun (som på den tiden hette Helgön).
Gävlefiskarnas verksamhet längs Norrlandskusten fortsatte ända in på
1800-talet.
Senare historia
Fram till mitten av 1600-talet bestod Kultebos
förbindelser med omvärlden huvudsakligen av en knagglig väg eller klövjestig via
Mar och Ljusne till centralbygden i socknen kring kyrkan i Söderala. Möjligen
fanns väl också en gångstig till det närbelägna Sunnäs men mest användes
sjövägarna där detta var möjligt. Under 1600-talets andra hälft blev säkerligen
förbindelserna över sockengränsen vid Sundsbäcken mot Sunnäs livligare i och med
att bruksverksamheten kom igång i Sunnäsbruk. Från århundradets slut då
hammaren kom igång är det rimligt att tro att även Kultebobor arbetade där.
Framförallt ökade försörjningsmöjligheterna genom det snabbt stigande behovet av
kolare, körare och skogsarbetare. Än mera gällde detta när Maråkers bruk kom
igång under 1730-talet.
Bland notabla händelser under 1800-talet kan nämnas storbranden i maj 1836 då en
stor del av byn brann ner. Ur sockenmagasinet beviljades ”1 tunna frökorn till
hvar och en af de 3 brandskadade kolarena och ½ tunna matkorn till en
brandskadad bruksarbetare”. Förutom dessa och andra arbetare fanns i byn vid
denna tid ett par hemman. Under årtiondena runt 1800-talets mitt var också byns
befolkning som störst. 1850 var folkmängden 46 personer, 1860 41 personer och
1874 43 personer. Under denna period arbetade säkert en del Kultebobor vid sågen
i Sunnäs som på 1840/50-talet hade ett femtiotal anställda innan den lades ner i
slutet av 1860-talet ungefär samtidigt som järnhanteringen i Sunnäsbruk.
Namnet Kultebo
Ursprunget till namnet Kultebo är
oklart. Namnformen har också varierat under tidernas lopp. En teori går ut på
namnets första del från början var en beteckning för kulle. Andra delen skulle
kunna härledas till boställe, bod eller fäbod. Tolkningen skulle i så fall
kunna vara bostället, (sjö)boden eller fäboden vid kullen. Kullen skulle då vara
den markanta kullen öster om vägen genom byn, som är en av de få höjderna i
grannskapet som når upp över tiometersnivån på kartan.
Det finns alltså belagt i 1542 års jordebok att ett bondehemman existerade i
Kultebo på 1540-talet tillhörande Söderala tingslag. Skattesatsen för ”Kulteboda
var 30 mål sk. 5 öre”. I Sunnäs fanns vid denna tid två hemman och i Granön tre.
Enligt en del källor låg Kultebo under prästbordet i Söderala (liksom
Långbodarna) under en period och skulle då kunna ha varit fäbodland.
Under Gustav Vasas och hans söners regeringstid reformerades statsapparaten och
då särskilt skatteförvaltningen. Fogdar tillsattes över hela landet för att
kontrollera att skatteuppbörden fungerade. Till fogde över Hälsingland (och
Härjedalen) utsågs 1569 Hans Garp. Fogdeskapet över Hälsingland behöll han till
1572. Som förläning erhöll han två hemman, det ena i Själstuga, det andra i
Kultebo plus ön Storjungfrun. Huruvida Hans Garp bebodde hemmanet i Kultebo är
inte känt. Uppenbarligen lyckades han bra med skatteindrivningen eftersom han
1576 av Johan III fick den prestigefyllda fogdeposten i Västerås. Märkligt är
det att en så viktig konungens befallningsman ägde ett hemman i den lilla byn
Kultebo. Möjligen kan det ha rört sig om egendom som kronan dragit in från
kyrkan i Söderala.
Topografi
Landhöjningen har förändrat topografin runt Kultebo avsevärt under
århundradenas lopp. Ännu in på 1300-talet var Kultebosjön en havsvik. Området
öster om byn ner mot havet var en stor ö. Några meter väster om ladan och
fårhuset gick det att åka båt in mot Kultebosjön. Där den planterade granskogen
nu står tät fanns i början av 1300-talet ett knappt 100 meter brett sund.
Dåtidens Kultebo-bor eller andra sockeninvånare kunde lägga sina nät och fånga
sik, öring, abborre och gädda som simmade ut och in i den stora havsviken
innanför. Den lilla åkermark som fanns före 1500-talet täckte sannolikt inte
särskilt många tunnland. Djurhållningen baserades på skogsbete i första hand.
Bebyggelsen i byn under detta tidiga skede bestod förmodligen av några mindre
bostadshus, stall och båthus.
Geologi
Geologiskt är området intressant. En förkastningszon sträcker sig från Sunnäs
genom Kultebo ut i havet mot Storjungfrun. Ortocerkalksten finns i form av stora
block i Kultebosjön och som mindre stenar på öarna utanför kusten. Geologiska
undersökningar har gjorts för att fastställa fyndigheternas ursprung. Analyserna visar att kalkstenen kan komma från fast berggrund i området och
knappast förts dit med inlandsisen från Jämtland som man tidigare trott.
Kulteboprojektet visar att det med ideella insatser går att vända en negativ
utveckling i den lokala miljön. Återskapandet av det öppna landskapet och
förekomsten av betesdjur i byn har mötts av ett positivt intresse hos gamla och
unga. Med den snabba igenväxning och förbuskning som nu sker på många håll i det gamla svenska jordbrukslandskapet är det för framtiden av vikt att några exempel finns kvar på hur det gamla landskapet på landsbygden kunde se ut med den biologiska mångfald och miljö- och kulturvärden, som nu håller på att försvinna. Förhoppningsvis kan Kulteboprojektet inspirera ideella grupper också på andra håll att försöka behålla en skärva av det månghundraåriga kultur- och miljöarvet på den svenska landsbygden.

Kustbyarnas Bygdeforskare
anordnade ”Gökotta” för sina medlemmar från Maråker-Sunnäs-Granön med
omnejd den 5 juni 2004, vilket också blev den formella invigningen av Kulteboprojektet. De fick ”möta våren och beskåda fåren” samt se vad
som mer åstadkommits i Kulteboprojektet. 0ch som det verkar av de nöjda
minerna så fick projektet med beröm godkänt. Bo Forsling, Skog, guidade en vandring till
Kultebosjön och berättade om växter och lyss till fåglarnas läten.
Gökottor har därefter årligen ordnats under senvåren, att området hålls öppet och idag utgör ett av de få exemplen på öppet landskap i kommunens kustnära delar söder om Ljusnan.
|