2017-11-19 
Välkommen till kustbyarna på nätet - www.kustbyarna.com
     

Kustbyar
- Vallvik
- Maråker
- Kultebo
- Sunnäs
- Granön/Trollharen
- Axmarbruk
- Axmarby
- Gåsholma

Evenemang
-
Kalendarium
- Sotarafton
- Hantverksmässa

Pågående projekt
-
Kultebo-projektet


Kontakt
- Kontakta oss

Tillbaka till förstasidan

Information och nyheter från Enånger och Hälsingekusten: langvind.com

 

Restaurering av natur- och kulturmiljön i Kultebo by

Projektets bakgrund och syfte. Kultebo by i den sydöstligaste delen av Söderhamns kommun är på många sätt ett typiskt exmpel på den utveckling som ägt rum på den norrländska landsbygden under de senaste decennierna; igenväxning, granplantering på den gamla odlingsmarken och minskande befolkning. ”Kultebo har - även om byn tillhör de äldsta i södra Hälsingland - aldrig varit någon stor by. Som mest har åker- och ängsarealen uppgått till 20-25 hektar. Befolkningen uppgick, när den var som störst i mitten av 1800-talet, till ett femtiotal personer. Byinvånarna har under århundradena i varierande grad livnärt sig på jordbruk, skogsarbete, kolning och fiske samt under vissa perioder på lönearbete vid bruken i Sunnäs och Maråker och sågen i Sunnäs. Den gamla kustvägen gick fram till 1920-talet genom byn”. För byns invånare blev det under 1990-talet alltmer uppenbart att något måste göras om Kultebo skulle överleva.

De första kontakterna med markägaren
Stora togs i mitten av 1990-talet i syfte att till börja med stoppa
igenväxningen. Efter det att Kustbyarnas Bygdeforskare engagerat sig i frågan ingicks sommaren 2000 ett arrendeavtal mellan föreningen och STORA. Det innebär att den på 1960-talet planterade granskogen i byn skall avverkas och därmed möjliggöra ett återställande av en del av byns forna utseende. Ett viktigt syfte är också att återställa den biologiska mångfalden som utarmats p g a igenväx­ningen av odlingslandskapet. Flora- och faunainventeringar har genomförts under sommaren 2000 och 2001. De båda inom projektområdet befintliga lämningarna av tidigare bebyggelse i byn kommer att markeras. De två ängslador som finns kvar kommer att restaureras.ande insatser på andra håll.

Projektområdet ligger mitt i byn mellan den nordligaste fastigheten och fastigheterna i södra delen av byn och uppgår till drygt ett hektar. Området består av två naturtyper; ungefär hälften är slåtteräng (som ursprungligen varit åkermark) och övriga delen skogsbetesmark. Ett mindre våtmarksinslag i form av en damm finns där man sannolikt vattnat betesdjur under tidigare perioder. Den gamla kustlandsvägen gick fram till 1920-talet genom byn och frekventeras sommartid av turister. När projektet är genomfört kommer en informationsskylt att sättas upp som be­skriver miljö- och kulturvärdena i området liksom Kultebos historia. Området är geologiskt intressant eftersom en förkastningszon går i öst-västlig riktning söder om Kultebosjön och ut i havet. I Kultebosjön finns block av ortocerkalksten vars ursprung geologerna inte kunnat fastställa. Vid den närbelägna Bergensviken i havet har en hamn, Kultebo hamn, funnits som under tidigare århundraden utnyttjats som fiskehamn. Projektets tidsplan. 2000-2005. Projektet är beroende på om EU-medel kan erhållas. Projektledare och kontaktpersoner. Ansvarig projektorganisation är föreningen Kustbyarnas Bygdeforskare. Medverkande orga­nisation är Kultebo byalag. Föreningarnas medlemmar kommer att stå för de arbetsinsatser som är nödvändiga för projektets genomförande och det ideella arbete som är nödvändigt för skötsel av området och för bevarandet av områdets miljö- och kulturvärden.

Kontaktperson: K-G Engström, Kultebo byalag


Kustbyarna ritar om den geologiska kartan

Bland de projekt som Kustbyarnas Bygdeforskare genomfört under de senaste åren har geologiprojektet i Kultebo och på Storjungfrun och öarna söder därom visat sig få vetenskaplig betydelse. Slutrapporten har nyligen publicerats i Geologiska Föreningens (The Geological Society of Sweden) utgåva GFF no 129 2007 av docenterna Anita Löfgren och Sven Laufeld.
Den bekräftar slutsatsen från de inledande provtagningarna och undersökningarna att kalkstensblocken i Kultebosjön inte – som man tidigare trott – transporterats långa sträckor med inlandsisen från Jämtland eller från områden i Bottenhavet där fast kalkstensberggrund finns.
De kommer med största säkerhet från fast kalkberggrund i närområdet, antingen i havet mellan fastlandet och öarna utanför eller från Kultebosjöns botten. Därmed har också Sverige fått ett nytt kambrosilurområde – det tionde - att rita in på den geologiska kartan.

Söderhamns kommuns södra delar är överhuvudtaget ett geologiskt intressant område. Järnbruk har bl.a. funnits i Sunnäsbruk, Maråker och Gullgruva. Sjö- och myrmalm har utvunnits särskilt runt Marmen och Bergviken under tidigare epoker. Ett antal gamla gruvhål finns här och var ute i skogarna särskilt inom Skogs socken. Geologiskt kan området ses som en utlöpare från de rika malmtrakterna i västra Gästrikland och södra Dalarna. Fortfarande finns intresse för vad berggrunden kan innehålla. Nyligen har mineral-letningsföretag fått tillstånd av Bergsstaten för mineral-letning i närheten av Noran och mellan Maråker och Sunnäs. Bland annat kommer man att leta efter wolfram.
I Sunnäsområdet finns en geologisk förkastningszon som börjar någonstans mellan Sunnäsbruk och Sunnäs och fortsätter ut i havet söder om Kultebosjön. I havet mellan fastlandet och Storjungfrun finns ett flertal tvära förkastningsbranter som skulle kunna ha ett samband med förkastningszonen på land.
Den första undersökningen av kalkstensförekomsterna gjordes sommaren 2002 på privat initiativ inom ramen för Kustbyarnas Bygdeforskares verksamhet. Frågan var om ortoceratitkalkstenen i Kultebosjön har kommit med inlandsisen från regioner utanför Hälsingland eller om den kom från fast berggrund i närområdet.

Problemställningen är inte ny. Flera framstående geologer har ägnat frågan intresse. Bergsingenjören och dåvarande chefen för Ljusneverken, Harry von Eckerman, var den som först beskrev kalkstensblocken i Kultebosjön på 1920-talet. De kom över vattenytan i samband med en sänkning av sjöns vattennivå med en dryg meter. I samma vetenskapliga tidskrift (GFF) som nämns ovan beskrev han 1928 ortocerkalkstenen i sjön. Genast uppstod frågan varifrån de härrörde. Harry von Eckerman, som då blivit professor i geologi vid Stockholms högskola, drog slutsatsen att de inte kommit med inlandsisen utan fanns i fast klyft i sjön.

På 1950- och 1960-talet besöktes sjön av de båda välkända geologiprofessorerna G. Lundqvist och Per H. Lundegårdh vilka i stället kom fram till att blocken kommit med inlandsisen från antingen Jämtland eller Bottenhavet. Professor Lundqvist fastslog dock samtidigt att ”det vore ytterst intressant med borrningar och gravimetriska undersökningar av Kulteboområdet. De sistnämnda kan kanske kontrollera och belysa den förkastningslinje som von Eckerman ritat ut”.
Det av Kustbyarnas Bygdeforskare genomförda projektet har inte haft möjlighet att göra de borrningar och gravimetriska undersökningar som Lundqvist efterlyste på 1960-talet. Däremot har mikroanalyserna av kalkstenen visat att professorerna Lundqvist och Lundegårdh med all säkerhet hade fel och von Eckerman rätt när det gäller ursprunget. Gåtan är därmed löst. Blocken i Kultebosjön kommer från närområdet, kanske från sjöns botten. Huvuddelen av analysarbetet har utförts vid Lunds universitet och bl.a. resulterat i två uppsatser i den tidigare nämnda vetenskapliga tidskriften. Ansvariga har främst varit docenterna Anita Löfgren och Sven Laufeld vilka biträtts av professor Yngve Gran, Rio de Janeiro.

K-G Engström

 

Sotarafton, Granön





Hantverksmässa,
Ljusne Folkets Hus





© 2014 Kustbyarnas Bygdeforskare